EU:s tvångsarbetsförordning (EU Forced Labour Regulation, FLR) innebär att produkter som har tillverkats med tvångsarbete ska kunna stoppas från att säljas, importeras eller exporteras på EU:s marknad. Förordningen börjar tillämpas fullt ut i december 2027 och gäller oavsett företagets storlek, sektor eller var i världen produktionen sker.
För företag innebär regelverket att arbetet med mänskliga rättigheter i leverantörskedjan blir mer produktnära och mer affärskritiskt. Det räcker inte med övergripande uppförandekoder eller leverantörsavtal. Företag behöver kunna visa hur de har identifierat risker, vilka leverantörsled som berörs och vilken dokumentation som finns för de produkter som sätts på EU-marknaden.
Det gör förordningen relevant redan nu. Företag som väntar riskerar att sakna spårbarhet när myndigheter eller kunder börjar begära underlag. Företag som börjar i tid kan samtidigt stärka inköpsstyrning, leverantörskontroll och riskbaserade beslut i produktportföljen.
– Många företag har redan delar av det som krävs, men informationen finns ofta utspridd mellan inköp, hållbarhet, kvalitet och produktorganisationen. Den stora frågan är därför inte bara om man har data, utan om den går att koppla till rätt produkt, rätt leverantörsled och rätt risk, säger Filippa Bergin, Senior rådgivare på Goodpoint.
Tvångsarbetsförordningen är ett produktkrav, inte ett rapporteringskrav
Tvångsarbetsförordningen skiljer sig från CSRD, Corporate Sustainability Reporting Directive, som är EU:s direktiv för hållbarhetsrapportering. CSRD handlar om hur företag ska rapportera om hållbarhetsrisker, påverkan och åtgärder. Tvångsarbetsförordningen handlar i stället om vilka produkter som får finnas på EU:s marknad.
Om en behörig myndighet får en grundad misstanke om att en produkt har tillverkats med tvångsarbete kan den inleda en utredning. Myndigheten kan begära dokumentation om hur produkten har tillverkats, var produktionen har skett och vilka aktörer som ingår i leverantörskedjan. I praktiken kan företag behöva visa information på produktnivå och i vissa fall ner på anläggningsnivå, alltså den specifika plats där en vara, komponent eller insatsvara har producerats.
Om en överträdelse fastställs kan produkten förbjudas på EU:s marknad. Det kan innebära att produkten stoppas vid tullgränsen, att den inte får säljas inom EU eller att redan tillgängliga produkter måste dras tillbaka. Konsekvensen blir därför inte bara juridisk, utan kan påverka försäljning, leveransförmåga, kundrelationer och varumärke.
Leverantörskedjan avgör företagets förmåga att visa efterlevnad
Den praktiska utmaningen ligger i leverantörskedjan. Många företag har globala och fragmenterade leverantörskedjor där material, komponenter och produktion är spridda över flera länder och aktörer.
Att en tier 1-leverantör, alltså den leverantör som företaget har direkt avtal med, har signerat rätt dokument är inte tillräckligt. Företag behöver förstå vilka delar av leverantörskedjan som är relevanta för den aktuella produkten, vilka risker som finns i olika led och vilken information som kan styrka att riskerna har hanterats.
Det kräver att produktdata, inköpsdata, leverantörsinformation och riskbedömningar kopplas ihop. Utan den strukturen blir det svårt att snabbt ta fram rätt underlag vid en myndighetsförfrågan eller när kunder ställer skarpare krav.
Riskbaserad kartläggning gör kraven hanterbara
I juni 2026 väntas EU publicera implementeringsriktlinjer och en offentlig riskdatabas med information om högriskregioner, produktkategorier och sektorer där risken för tvångsarbete bedöms vara särskilt relevant.
Riskdatabasen blir ett viktigt stöd, men den ersätter inte företagets egen analys. Varje företag behöver bedöma sin exponering utifrån den egna produktportföljen, sina leverantörsled, sina inköpsländer och sina affärsmodeller.
En rimlig ingång är att prioritera de produkter och leverantörskedjor där risken är störst eller där affärskonsekvensen av ett försäljningsstopp skulle vara mest betydande. Det gör arbetet mer träffsäkert och minskar behovet av att kartlägga allt samtidigt.
– Det går att få kontroll på detta utan att det tar över hela organisationen, men det kräver att man börjar i rätt ände. En riskbaserad prioritering av produkter och leverantörsled gör att insatserna hamnar där de faktiskt behövs, och att man slipper kartlägga allt på en gång. Det är den metodiken vi använder tillsammans med våra kunder, och den gör skillnad både för beredskapen och för hur mycket resurser det faktiskt tar, säger Filippa Bergin.
Så kan företag förbereda sig för EU:s tvångsarbetsförordning
Företag som importerar, säljer eller exporterar produkter på EU:s marknad bör börja med tre frågor:
- Vilka produkter i portföljen kan vara kopplade till högre risk för tvångsarbete?
- Vilka leverantörsled behöver vi förstå bättre för dessa produkter?
- Vilken dokumentation har vi redan, och vad saknas om en myndighet begär underlag?
Nästa steg är att bygga en process för riskbedömning, dokumentation och uppföljning. Processen behöver fungera i praktiken och samtidigt hålla vid granskning. Det innebär att ansvar, datakällor, beslutspunkter och uppföljningsrutiner behöver definieras mellan inköp, hållbarhet, kvalitet, juridik och produktorganisationen.
För företag med stora produktportföljer är en tydlig prioriteringsmodell särskilt viktig. Den bör väga samman risk för tvångsarbete, beroende av enskilda leverantörer, produktens betydelse för affären och möjligheten att få fram tillförlitlig information från leverantörskedjan.
Från regelkrav till fungerande processer
Goodpoint hjälper företag att omsätta nya regulatoriska krav till praktiska arbetssätt. I arbetet med tvångsarbetsförordningen handlar det ofta om att identifiera faktisk exponering, prioritera rätt delar av produktportföljen och bygga processer som är möjliga att genomföra utifrån företagets resurser och riskbild.
Som en del av Knightec Group kan Goodpoint kombinera hållbarhets, regelverks och leverantörsexpertis med bredare kompetens inom produktutveckling, kvalitet, teknik och verksamhetsutveckling. Det är särskilt relevant när nya hållbarhetskrav behöver integreras i produktdata, inköpsprocesser, leverantörsstyrning och affärskritiska beslut.
Det finns ingen universallösning, men det finns tydliga sätt att börja. Genom riskbaserad kartläggning, leverantörsdialog och strukturerad dokumentation kan företag stå bättre rustade inför 2027, samtidigt som de stärker sin kontroll över leverantörskedjan.
